BVC Arvid och tankar efter förlossningen

I måndags var vi iväg till BVC med Arvid. Inne på rummet har de några tavlor på rad. Den nedersta som föreställer en groda med en illgrön färg som bakrund - Michelle fullkomligt älskar den! Haha, hon ska alltid ta ner den och lägga den under vår vagn!
 
Arvid hade i alla fall växt något enormt igen.. hans viktkurva går rakt uppåt! Vår BVC-sköterska skämtade "Du behöver ju inte oroa dig för att inte ha någon grädde i mjölken" ;).
Han var nu 59 cm och vägde 5620 gram. Hans huvudomfång mätte 40 cm.
 
Hur snabbt Arvid än växer så är han ändå min lilla lilla kille <3
 
 
 
Jag fick även fylla i ett formulär med frågor om depression efter en förlossning. Svaren tydde på att jag mådde bra och det stämmer. Dessa gällde de senaste 7 dagarna men jag kom att påminnas om hur fullkomligt bra jag mådde efter förlossningen med Arvid!
Jag vägde mig dagen efter och jag hade redan gått ner 8 kg av de 11 jag gick upp! Efter en vecka vägde jag mig igen och hade gått ner 13 kg! Däromkring ligger jag nu också utan att ha gjort ett dugg! I slutet av graviditeten kände jag mig väldigt sötsugen och det har tyvärr fortsatt.. haha! Börjar lugna ner sig lite nu. Dessutom när jag efter 1 vecka och redan hade gått ner så mycket kände jag mig redo att prova mina vanliga kläder - var så trött på mammakläderna även om jag egentligen tycker om dem, när man är gravid iaf ;) - och de passade! Magen såg inte riktigt ut som förr såklart - men nu har huden gått tillbaka rätt bra ändå. Bara lite runt naveln jag känner ska anpassa sig igen :) Å raggarranden! Låt den blekna bort innan sommarvärmen kommer!
 
Men kroppen gör mig inte så mycket ändå - det som gjorde mig mest glad var hur mycket jag kunde och fick göra igen! Äta rött kött och dricka vin (som jag fortfarande inte gjort), äta brieost (OM jag har!), spraymåla o sånt där.. Å framförallt att det mesta av foglossningssmärtan gick över direkt! Inga mer problem med ljumskarna längre, hur skönt?! Däremot har jag fortfarande svårt att ligga länge på sidan vilket är jobbigt då vi samsover med Arvid åtminstone halva natten så att jag kan liggamma när han vaknar för blöjbyte och mat. Men annars känns det så mycket bättre än under slutet av graviditeten! Eller ah.. under hela egentligen. Å jag kände mig så mycket smidigare utan den stora gravidmagen så då kunde jag fortsätta att måla sängen som stått klar ett tag nu. Den får torka ordentligt tills M är klar med sovrummet! Blir mest han som får göra "grovjobbet" och jag sköter mycket målning i stället :)
Så ingen förlossningsdepression vilket verkar vara ganska vanligt. Jätteskönt att må så bra efteråt!
 
Efter förlossningen med Michelle hade jag så himla ont att jag hade svårt att resa mig upp utan hjälp. Jag mådde heller inte alls bra över att vi var tvugna att vara kvar på sjukhuset i 2 dygn pga vattnet hade gått mer än 24 h innan förlossningen. Det var verkligen skrutt!
Att vara nybliven mamma och känna sig något osäker på hur man tar hand om en liten bebis och så var det så fullt. Bara den dagen Michelle föddes var det dubbelt än genomsnittet. 16 st i stället för 8. Så vi fick dela rum med ett annat par och det tyckte jag verkligen inte om.. Hade vi haft ett eget hade det nog känts något bättre. Vi var längst in i rummet så det kändes ju mer privat ändå. Men jag blödde så himla mycket efter så kändes väldigt obekvämt att behöva gå förbi dem för att komma ut till toaletten/duschen. Det var också skönt att jag inte blödde alls lika mycket efter Arvids förlossning.
Men det jobbigaste var ändå smärtan och att känna sig så ofräsh. Skötbordet fanns utanför rummet som delades med ett till rum och då blev det Martin som mest fick byta blöjorna på Michelle. Jag kanske bytte typ en eller två under de första 2 dygnen och det kändes som att jag missade så mycket.. Låter väl som en konstig grejj men de där första blojbytena händer det så mycket på att se förändringen och hur amningen faktiskt går - ni som har barn vet. Ett tag efter kände jag mig i stället arg på Martin för att han hade tagit henne hela tiden som att han tog mitt barn ifrån mig. Å jag tyckte att det var hans fel att jag missade så mycket under de första dagarna med henne. Så kände jag ganska länge men klart jag vet nu att han bara hjälpte till för att jag hade så himla ont.
Sen var jag lite osäker med amningen så det kom hela tiden sköterskor som skulle klämma och känna. Egentligen har jag inte så svårt med det men kändes lite sådär när det hela tiden var olika och man började känna sig rätt dålig. Å som jag tidigare skrivit i inlägget om Arvids PKU-test var det en kvinna/sköterska som fick mig att gråta. Det var under den sista dagen - på måndagen 2a november - Martin var iväg med vår katt Toulouse hos veterinären för att han någon slags ögoninflammation som kommer och går. Så vi hade en tid med en ögonspecialist. När det var klart ringde M upp och berättade hur det hade gått och jag hade Michelle i famnen som var helt lugn, så kommer den där kvinnan och skäller ut mig att jag inte skulle prata i telefonen utan att jag skulle ge all min tid till bebisen osv. Jag sa hejdå till Martin och försökte förklara hur det var vilket hon inte alls ville lyssna på och brydde sig inte alls om att det var pappan till mitt barn jag pratade med. Jag gick upp för att göra mig och Michelle i ordning för att gå till hörselundersökningen och när jag skulle byta blöjan på Michelle kom kvinnan tillbaka. "Du ser ju hur liten och tanig hon är och skriker och fryser för att hon måste ha mat!" Egentigen skrek inte Michelle alls något typ förutom när vi bytte blöjan på henne men det är ju helt normalt att de gör i början känner jag.. Då tog hon Michelle och vägde henne och sjasade sen in oss på rummet för att amma.
Sen kom hon tillbaka igen och sa att jag skulle ut till läkaren för en undersökning och jag visste väl inte riktigt vad det handlade om och hon sa argt "Har du inte läst den gula lappen?!" "Jo.. det har jag.."
Jag gick upp och hon såg väl att jag hade så ont att jag knappt kunde resa mig upp och frågade om jag hade fått några värktabletter vilket jag inte fått. Hon gick och hämtade det och hjälpte mig upp och gav mig några och sa till mig vilket rum jag skulle vänta utanför. Allt hon sa till mig använde hon samma sura, arga tonläge till - verkligen nertryckande.
Där jag satt helt ensam med Michelle i famnen och ett annat par bredvid mig en liten bit bort kunde jag inte hålla emot.. det bara rann tårar nerför mina kinder som jag inte kunde stoppa. Jag försökte torka bort dem så att ingen såg. Kvinnan gick förbi och jag ville verkligen inte att hon skulle se att jag grät men sen kom hon tillbaka och bad om ursäkt. Hon sa ungefär "Jag måste be om ursäkt, jag visste inte att du hade det så kämpigt med amningen". Jag sa att det var okej.
Men asså??!! Vadå amningen, vad hade det med att göra hur hennes beteende mot mig var?! Usch vad arg jag blir när jag tänker tillbaka på det där! Jag vill verkigen aldrig mer hamna på special-BB.
 
Till saken - så som det blev efter förlossningen med Michelle mådde jag rätt så dåligt efteråt även om själva förlossningen var en bättre upplevelse än den med Arvid. Å jag är bara så tacksam över att jag mådde så himla bra efter Arvids. Å det var så himla skönt att få komma hem efter bara några timmar och direkt få vara tillsammans med hela familjen <3
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0