PKU-test

I tisdags fick vi åka in till Linköping igen för att göra ett PKU-test på lillebror. Läkaren kände igen oss från akuten dagen innan och sa då till oss att det inte var någon fara med Michelle så länge hon inte fick feber och blev sjuk av det. Det hade de ju kunnat säga dagen innan... detta var ju bara ett sammträffande att vi träffades igen. Enligt M hade de inte kollat något mer på henne efter att jag åkt utan bara sagt till dem att "kl är 18, hon verkar frisk så nu kan ni åka hem." Hade jag fortfarande varit kvar hade jag nog bett dem om en till undersökning med en riktig barnläkare som de sa och inte bara en AT-läkare.
 
Aja, PKU-testet gick bra iaf. De tyckte att lillebror var en jättefin bebis - något gul men det var ingen fara med det. Dock sov han igenom den första delen av undersökningen. Såg lite kul ut när läkaren vände och vred på honom och hon kommenterade att "Men vad gör du, ser du inte att jag försöker sova?". Ungefär så var det, supergulligt :)
Tyvärr missade M mer än halva undersökningen då parkeringen var full överallt - i stället för att ställa sig i kö släppte han av mig och lillebror och sen hade han åkt till vår gamla parkering och gått därifrån med Michelle. Bara 5 minuter bort så perfekt - än att vänta ut köerna vilket hade kunnat ta låång tid.
 
Läkaren såg att lillebrors ena öra stod ut vilket jag hade kommenterat till M dagen innan. Michelle hade ju (eller har) likadant och läkaren trodde att det varit trångt i magen och att det därför lagt sig så. Vi provade att tejpa Michelles öra efter vi hade fått klartecken från en läkare men då var hon ett par månader. Då har det tydligen ingen verkan enligt denna läkare. Utan det kan bara göra skillnad under de första två veckorna för då har inte brosket stelnat ordentligt. Så hon tejpade örat och vi fick hem en hudvänlig tejp som smälter bort med ljummet vatten. Får hoppas det funkar :)
 
Sen var den delen klar och lillebror skulle ta blodprov vilket tas på handen - eller händerna i det här fallet.. tyckte så synd om honom! Sjuksköterskan/barnmorskan stack väl fel flera gånger i hans ena hand och fick inte tillräckligt med blod så hon stack i hans andra hand också. Sockret hann ta slut så fick börja med en till - som tur var blev han inte dålig av det efteråt. Ungefär då kom M och Michelle in och Michelle fick mycket komplimanger av henne.. någon som hon lät glad till iaf!
 
När jag först kom in i rummet och hälsade på henne och läkaren visste jag att jag kände igen henne men kom inte ihåg vartifrån. Men så fort hon började prata mer och jag hörde hennes sura tonläge kom jag på vart.(Får hoppas hon inte hittar hit, haha ;)) Hon hade jobbat sista dagen jag låg inne på special BB med Michelle och hon hade sånt jädrans surt tonläge och hon kändes verkligen nertryckande. De sakerna hon sa till mig då fick mig att börja gråta (alla hormoner efter en förlossning gör ju inte saker bättre) och när hon såg det lite senare bad hon iaf om ursäkt. Men usch på den kvinnan! Hon hade kunnat få mig att gråta denna gång också om jag hade behövt vara där inne en längre stund.
 
Lillebror fick äta lite efteråt och sen gick vi till bilen. Kändes så konstigt att gå omkring i vårt gamla område.. och så hemma. Jag trivs verkligen här i Ödeshög, det gör jag. Men klart jag saknar Linköping också och vår lilla lägenhet.. hade ju inte funkat att bo där nu och det är så skönt med mer space! Men det var ju ändå där jag och Martin blev kära och där vi blev en familj.. Samtidigt skulle jag inte byta det vi har nu mot något annat! <3
 
 
Jag älskar er <3



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0