PKU-test

I tisdags fick vi åka in till Linköping igen för att göra ett PKU-test på lillebror. Läkaren kände igen oss från akuten dagen innan och sa då till oss att det inte var någon fara med Michelle så länge hon inte fick feber och blev sjuk av det. Det hade de ju kunnat säga dagen innan... detta var ju bara ett sammträffande att vi träffades igen. Enligt M hade de inte kollat något mer på henne efter att jag åkt utan bara sagt till dem att "kl är 18, hon verkar frisk så nu kan ni åka hem." Hade jag fortfarande varit kvar hade jag nog bett dem om en till undersökning med en riktig barnläkare som de sa och inte bara en AT-läkare.
 
Aja, PKU-testet gick bra iaf. De tyckte att lillebror var en jättefin bebis - något gul men det var ingen fara med det. Dock sov han igenom den första delen av undersökningen. Såg lite kul ut när läkaren vände och vred på honom och hon kommenterade att "Men vad gör du, ser du inte att jag försöker sova?". Ungefär så var det, supergulligt :)
Tyvärr missade M mer än halva undersökningen då parkeringen var full överallt - i stället för att ställa sig i kö släppte han av mig och lillebror och sen hade han åkt till vår gamla parkering och gått därifrån med Michelle. Bara 5 minuter bort så perfekt - än att vänta ut köerna vilket hade kunnat ta låång tid.
 
Läkaren såg att lillebrors ena öra stod ut vilket jag hade kommenterat till M dagen innan. Michelle hade ju (eller har) likadant och läkaren trodde att det varit trångt i magen och att det därför lagt sig så. Vi provade att tejpa Michelles öra efter vi hade fått klartecken från en läkare men då var hon ett par månader. Då har det tydligen ingen verkan enligt denna läkare. Utan det kan bara göra skillnad under de första två veckorna för då har inte brosket stelnat ordentligt. Så hon tejpade örat och vi fick hem en hudvänlig tejp som smälter bort med ljummet vatten. Får hoppas det funkar :)
 
Sen var den delen klar och lillebror skulle ta blodprov vilket tas på handen - eller händerna i det här fallet.. tyckte så synd om honom! Sjuksköterskan/barnmorskan stack väl fel flera gånger i hans ena hand och fick inte tillräckligt med blod så hon stack i hans andra hand också. Sockret hann ta slut så fick börja med en till - som tur var blev han inte dålig av det efteråt. Ungefär då kom M och Michelle in och Michelle fick mycket komplimanger av henne.. någon som hon lät glad till iaf!
 
När jag först kom in i rummet och hälsade på henne och läkaren visste jag att jag kände igen henne men kom inte ihåg vartifrån. Men så fort hon började prata mer och jag hörde hennes sura tonläge kom jag på vart.(Får hoppas hon inte hittar hit, haha ;)) Hon hade jobbat sista dagen jag låg inne på special BB med Michelle och hon hade sånt jädrans surt tonläge och hon kändes verkligen nertryckande. De sakerna hon sa till mig då fick mig att börja gråta (alla hormoner efter en förlossning gör ju inte saker bättre) och när hon såg det lite senare bad hon iaf om ursäkt. Men usch på den kvinnan! Hon hade kunnat få mig att gråta denna gång också om jag hade behövt vara där inne en längre stund.
 
Lillebror fick äta lite efteråt och sen gick vi till bilen. Kändes så konstigt att gå omkring i vårt gamla område.. och så hemma. Jag trivs verkligen här i Ödeshög, det gör jag. Men klart jag saknar Linköping också och vår lilla lägenhet.. hade ju inte funkat att bo där nu och det är så skönt med mer space! Men det var ju ändå där jag och Martin blev kära och där vi blev en familj.. Samtidigt skulle jag inte byta det vi har nu mot något annat! <3
 
 
Jag älskar er <3

Rutinmässigt barnmorskebesök 6 - v 40 (39+5)

 
På torsdagen förra veckan kl 10.45 - ungefär 12 timmar innan mina värkar började. Däremot var jag inte säker på om det var värkar eller bara sammandragningar som jag haft hela veckan.. - var vi på vårt sista barnmorskebesök. Det visste vi ju inte då men så blev det!
 
Vi gick igenom det vanliga - pratade lite om hur jag mådde, tog blodtryck, mätte magen och lyssnade på lillebrors hjärtljud. Michelle satt bredvid mig under undersökningen i stället för hos pappa som hon brukar. Hon satt och såg väldigt glad ut :)
 
Allt såg bra ut och detta var våra värden:
Vikt: 2 kg mer än förra barnmorskebesöket vilket var i v 38 (37+5)
Blodtryck: 115/70
Symfys-Fundus: 36 cm
Hjärtslag: 156
 
Vi bokade in ett efterbesök och pratade lite om nästa tid som skulle ha varit igår. Jag frågade om vi då skulle göra en hinnesvepning och det skulle vi. Men annars pratade hon mest om att vi inte skulle ses något mer och att nästa gång skulle bli på efterkontrollen i juni. Jag tyckte det var lite konstigt att hon verkade så säker på det - Michelle föddes ju ändå 6 dagar efter bf - och alla graviditeter är ju olika. Jag hade ställt in mig på att det skulle ta 2 veckor till. Haha! Men så rätt hon hade så blev det ju ingen mer koll. 
 
Jag är ändå glad att denna kollen gjordes då hon lät Martin känna på huvudet också - det var mysigt :)

De där jäkla nallarna..

 
Missförstå mig inte, de är jättesöta! Det är mer vad de står för och vad de påminner oss om. I måndags var jag och Michelle i badrummet. Jag fixade mig och hon lekte lite med mina grejjer som hon ofta gör. Hon hade tagit ner några badkulor - såna där med badolja i - och hon brukar bara titta och känna lite på dem så jag har aldrig känt mig orolig för det. 
Denna gång blev det inte så.. helt plötsligt fräser hon till, spottar och hostar och jag ser att hon har sån där badolja på hakan. Hon hade alltså antagligen bitit hål på den där och fått olja i sig - hur mycket vet jag inte. Men jag går ut med henne till Martin och berättar vad som hänt. Jag hade sköljt hennes mun och Martin gick ner med henne för att dricka vatten så jag var fortfarande inte direkt orolig. Sen när M och Michelle kom upp igen så grät hon och hostade och mådde inte alls bra och M sökte på det och tyckte att vi borde höra av oss till sjukvården/giftcentralen. 1177 hade så lång kö att det inte ens gick att komma fram utan man skulle försöka igen senare så det blev att ringa 112 - 2a gången på 7 månader..
 
Ambulansen kom snabbt och kikade på henne och de tyckte det verkade som hon mådde rätt så bra men hon lät väldigt skrovlig och hostig så de ville att vi skulle åka in till sjukhuset i Linköping. Jag och Michelle åkte i ambulansen och M fick ta bilen efter med lillebror.
Kändes så fruktansvärt jobbigt att se hur Michelle fick syrgas i ambulansen och samtidigt tänka på hur jag lämnade lillebror - bara 3 dagar gammal - en timme utan mat och mig som han finner mest tröst hos just nu.
 
Michelle mådde ändå relativt bra - var bara väldigt skrovlig i halsen och syrgasen hjälpte henne få upp luftvägarna till 100 % från 98. Däremot hade ambulanskillen svårt att väcka henne när han lät henne somna - då blev jag vettskrämd! Men vi fick liv i henne och hon fick sitta hos mig resten av resan och jag fick hålla henne vaken.
 
På akuten gjorde de en undersökning på henne, tog en badkula och kollade innehållet och konstaterade att det fanns ämnen som kunde irritera slemhinnorna. De ville att vi skulle vara kvar där 4 timmar för observation. Däremot var det ju inte bra att lillebror blev kvar där, 3 dagar med alla bakterier och smittor som det finns på ett sjukhus och speciellt på akuten där det är alla möjliga sorters sjukdomar.
Jag och lillebror tog bilen hem och barnens farmor var snäll och skjutsade Martin och Michelle hem på kvällen.
 
Usch vilken dag!
 
Michelle mår bra iaf, hon är något skrovlig och hostig emellanåt men bara hon inte får feber och blir sjuk av det skulle det inte vara någon fara. Men så orolig man blir.
RSS 2.0