Rutinmässigt Barnmorskebesök 4 - v 36 (35+0)

Igår var hela familjen hos barnmorskan i Motala - Egentligen var tanken att jag och Michelle skulle ta bussen och åka på kontroller i Mjölby. Men när vi skulle varit i Mjölby 19/1 och jag kollade bussen så skulle det ta nästan 4 timmar fram och tillbaka, inkl väntetider. Å det tyckte jag blev alldeles för mycket för ett möte på ungefär 20 minuter. Dessutom när jag måste ha med ett litet barn också. Därför tyckte inte jag att det var värt att gå och jag avbokade tiden - jag kände ju ändå att jag och lillebror mådde bra.
Jag sa i telefonsvararen att jag gärna ville ha en ny tid på en fredag i stället (då är M hemma och jag har tillgång till bil) men jag fick aldrig någon. Så vår nästa tid som var 16/2 ändrade jag till 17/2 men då hade inte Mjölby några tider på fredagar på ett bra tag så vi fick åka till Motala i stället. Lite längre bort men det gjorde ingenting - kände att det iaf var dags för en undersökning då senaste gången var 28/12!
 
I Motala träffade vi en barnmorska som var mer som en läkare än henne vi har i Mjölby - kändes så mycket bättre! Efteråt kände jag att jag borde bett om att få kolla järnvärdet då jag känt mig väldigt trött på sistone.. kollar vi inte det nästa gång ska jag be om det då iaf. Annars tog vi blodtrycket och jag hade lågt som vanligt. Men alla barnmorskor säger att det bara är bra - bättre det än högt. Dock att man då har lätt för att bli yr men så har jag alltid haft det.. Sen fick jag lägga mig ner och hon kollade hur lillebror låg i magen - precis som jag hade misstänkt hade han redan fixerat sig. Det måste ha skett då jag kände som knivar i magen och verkligen kände hur han rörde sig långsamt runt.. det var i v 30. Sen dess har även sparkarna kommit upp i revbenen och foten har tryckts ut på höger sida ganska långt upp och jag har känt av ett starkt tryck neråt. Boxningar och hickningar har också känts av långt ner :) Även om jag var säker att han hade fixerat sig kändes det ändå väldigt skönt att få det bekräftat! 
Michelle var också väldigt tidig, var också runt v 30 som barnmorskan kände och sa att hon låg med huvudet neråt.
 
Mina värden var:
Vikt: 1 kg mer än förra barnmorskebesöket vilket var i v 28 (27+5)
Blodtryck: 100/60
 
Vi mätte även magen och lyssnade på lillebrors hjärtljud :)
 
Symfys-Fundus: 33 cm
Hjärtslag: 135
 
Sen ville hon skriva en sammanfattning om hur min graviditet hade varit - hon ville veta om den hade varit "normal". Ja.. jag berättade lite smått om hur den hade varit och jag valde att berätta hur 1177 fick oss att tro att vi hade fått ett missfall i början av graviditeten. Hon tyckte det var väldigt dåligt hur de hade "bekträftat" det och inte sagt att de misstänkte att det var så.
Jag gick inte in så detaljerat om det utan mest att jag hade fått ljusrosa flytningar i 6 dagar och att det sen hade kommit färskt blod. Jag sa även att jag hade som sammandragningar. Men jag märkte hur jobbigt jag tyckte att det var att prata om det.. Jag har ju inte ens tagit upp det med de andra barnmorskorna innan men nu under sammanfattningen valde jag att göra det.
 
Jag visste faktiskt inte att det fortfarande känns så pass jobbigt att prata om och tänka på. Ni kanske tycker att jag borde vara över det. Jag är ju gravid med ett barn som verkar vara helt friskt - förhoppningsvis. Inget som nu tyder på annat iaf. Å jag känner mig väldigt tacksam och tursam att det är så.. att jag ändå var gravid fast att vi fick tro att det var ett missfall. Men händelsen blev så förvirrande och jobbig när man inte visste hur det låg till att det sitter kvar.. dessutom om vi hade fått ett tidigt ultraljud kanske de kunde sett om det hade varit två från början - det kommer vi aldrig få veta nu.
Men på något konstigt sett känns det som att det fattas något när jag verkligen känner efter.. det är bara en känsla jag har. Jag vet inte hur jag ska komma över hur sjukvården ignorerade oss och att vi aldrig kommer få veta vad som egentligen skedde. Jag tror det är väldigt svårt att förstå om man inte gått igenom det här själv.. Men jag är väldigt tacksam över vår lilla lillebror som vi snart får träffa - nu är det inte alls lång tid kvar <3
 
 
Ni är mitt allt <3



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0