Förlossningsberättelse

I slutet av graviditeten med lillebror hade jag mycket sammandragningar och i sista veckan hade jag sammandragningar under långa stunder och flera gånger varje dag - det gjorde det svårt att veta om det bara var sammandragningar/förvärkar eller riktiga värkar. Flera gånger trodde jag att det kanske var dags och var beredd på att de riktiga skulle börja men det gick ju över.. så när det faktiskt var riktiga värkar var det svårt att förstå och ta in det också.
 
Det var på torsdagskvällen det började (23/3) - jag hade en del sammandragningar vid 18-tiden som gick över. Alltså så som jag hade haft hela veckan. När jag nattade Michelle vid 20 hade jag en del som gjorde ont - också precis som under hela veckan - Michelle var söt som såg det och kramade tröstande om mig <3
Jag låg och vilade en stund efteråt och gick upp för att duscha och då gick det över igen. Men jag började ändå bli lite misstänksam mot om det kanske var dags ändå.. slemproppen hade ändå gått i olika omgångar under några dagar och den dagen hade det kommit ganska mycket. Men så svårt att veta!
 
Jag fixade iordning håret iaf ifall att vi behövde åka.. haha, fåfäng som jag är ;) Sen gick jag o la mig igen. Runt 23 började de komma tätare och började kännas som riktiga värkar men jag kunde ändå inte vara säker.. Jag började klocka dem och de kom med 4-5 minuters mellanrum. Det blev bara kortare tid mellan varje gång och runt 00 var det redan bara runt 2 minuters mellanrum. Förstår inte hur jag inte kunde förstå att det kanske var dags att åka runt 23! Men jag var helt i trans och förstod verkligen inte att det redan var dags.. även om jag sa till Martin att vi nog skulle få åka in inatt - men jag trodde att vi skulle ha flera timmar på oss!
 
Vid 00 eller strax innan sa jag till Martin att "jag ringer, vi måste in nu". Så jag ringde och det var ju inga problem att vi skulle komma in. Samtalet lät ungefär såhär: "Hej, jag har värkar.." "Nämen vad roligt!" Jag: "Ehm, ja.. (tyckte det lät så komiskt att jag kom av mig lite chockande över bemötandet) "Han är beräknad imorgon.." De frågade hur ofta de kom och om jag klarade av att prata samtidigt som dem kom men det gjorde jag inte utan jag tyckte att det var konstigt att det inte hade kommit någon under samtalet. Jag berättade att vi bodde en bit bort - i Ödeshög och de välkomnade oss dit. Den värken kom med 5 minuters mellanrum så jag blev lite osäker igen.. de kanske skulle sluta nu? Men det började strax igen att komma tätt. Martin sa att jag skulle ligga kvar och ta det lugnt så skulle han packa ner det sista och fixa lite välling och sånt till Michelle. Men jag tyckte det tog alldeles för lång tid att dirigera honom så jag gick upp och fixade snabbt det sista som behövdes.
När klockan var 00.30 skulle jag bara in och kissa och M skulle upp och hämta Michelle - men efter jag kissat gick vattnet! Så det blev att springa upp och byta trosor och byxor och ner för att ta på en binda. Det rann lite till så fick lägga i lite papper också som nödlösning, haha!
 
Efter det började värkarna att göra riktigt ont. Jag andades häftigt igenom dem och fick skrika för att kunna ta mig igenom dem.. sådär ont att man inte vet vart man ska ta vägen.
Jag gick till bilen medan M hämtade Michelle. Jag ringde till barnens mormor vid 00.50 (vet inte hur tiden bara sprang iväg hela tiden!) då vi skulle lämna Michelle där men jag sa också att antingen lämnar vi henne först eller får Martin släppa av mig först och sen åka för att lämna Michelle. Jag hade förvarnat henne vid 23-tiden innan.
Jag tyckte att det tog en evighet tills M och Michelle kom till bilen - tror säkert klockan hann bli 1 innan vi åkte. Michelle var alldeles yrvaken och ville inte alls ha vällingen som Martin hade fixat iordning. Hon vill annars bli underhållen med antingen musik på radion eller något att titta på i telefonen. I stället satt hon helt lugnt och ville helst titta ut så jag tror hon tyckte det var lite jobbigt. Då och då tittade hon på mig och jag försökte vara lugn för hennes skull men det var svårt. Mellan värkarna gav jag henne all min uppmärksamhet och jag tror hon förstod mer än vad man kanske tror att ett barn på nästan 17 månader gör.
Efter ungefär halva vägen i bilen kände jag hur magen inte kändes lika spänd längre, egentligen fick jag panik men jag försökte hålla mig lugn och jag sa det till Martin "Jag är rädd.. magen känns inte alls lika spänd längre." Han körde redan fort och då kände jag hur han gasade på ännu mer. 
 
Sen började jag känna tryck neråt och sa det till Martin också varpå han gasade på ännu mer! Jag fick hålla ner jeansen och trosorna då jag kände att han var på väg ut men jag vågade inte känna efter hur långt han kommit. Skrämmande! Jag ville bara vara framme.
Tankarna gick runt i huvudet och jag funderade på om jag skulle be Martin att svänga av och ringa en ambulans men det skulle ju ta tid för dem att komma också och då fanns det även en risk att jag skulle hinna föda innan de kom och det skrämde mig väldigt mycket! Inte ville jag behöva föda utan läkare/barnmorskor och speciellt inte inför Michelle! Jag ville inte heller nämna de tankarna för Martin då jag inte ville stressa upp honom för mycket då han redan körde väldigt fort på motorvägen, men jag sa i alla fall till honom att han skulle ringa förlossningen och be dem möta mig vid entrén och det gjorde han. När vi var framme nånstans mellan 01.35-1.40 kom de med en rullstol till mig. De presenterade sig som A och P och var väldigt glada och trevliga och de hälsade även på Michelle genom bilen. Jag satt kvar i bilen och väntade ut en värk innan jag gick över till rullstolen. Sa, vinkade och pussade hejdå till Michelle och Martin och barnmorskorna rullade in mig.
 
Då det var mitt i natten är ju alla dörrar låsta och de hade problem att få upp en dörr och en ny värk kom. Då öppnade någon dörren och vi gick in till en sal. Vi upprepade varandras namn och jag kom konstigt nog ihåg dem då jag annars aldrig brukar tänka på sånt utan jag säger mest mitt namn och tar i hand med nya personer som en artighetsgrej. Antar att jag kände att det var viktigt att veta vilka dem var när jag ändå skulle vara själv med dem ett tag. 
Vi småpratade lite om vart Martin skulle lämna Michelle vilket var i Ekholmen hos sin mormor. (Ungefär 5 km/10 min bort utan trafik). De kollade snabbt in min journal och såg att jag ville ha ryggbedövning/epiduralbedövning och A sa att vi kanske inte skulle hinna med den och jag svarade "men om vi hinner vill jag gärna ha den". Egentligen visste jag ju själv att vi aldrig skulle hinna det men jag hade så svårt att förstå att lillebror snart skulle komma - kändes helt overkligt. Vi väntade ut min värk innan jag la mig på sängen och de gav mig samtidigt lustgasen och frågade om jag kom ihåg hur man tog den. Jag svarade nej och de sa att jag skulle ha den för näsan och andas in och ut i masken. Jag tog den och tog något andetag i den. Samtidigt förstod de att jag hade svårt att klä av mig själv i det skedet så de hjälpte mig av med byxor och trosor.. de höll på att kämpa med att få av mig skorna när nästa värk kom och då kunde jag inte hålla tillbaka. Jag kände genast hur axlarna kom allt längre ner och de lyckades då få av mig kläder och skor.
De båda kollade ner och A utbrast "Ja, pappa kommer vara i Ekholmen!". Hon började hålla emot och sa att hon höll emot för att jag inte skulle spricka så mycket. Jag antar att de även håller emot för att det inte är bra för barnet att komma ut för snabbt heller, det är vad jag har läst om och hört i alla fall. Men jag kände hur jag sprack och sa det till dem "Å där sprack det.. jag kommer ihåg förra gången jag sprack vid klitoris - det kändes som de satt och höll knivar däremot":
Vid den andra krystvärken som kom strax därefter tog jag masken med lustgasen mot ansiktet och tog ett litet andetag i den men sen stannade jag bara av och fick en utomkroppslig känsla. Jag bara tryckte och lät kroppen göra vad den ville vilket de också sa till mig att göra. De frågade om jag förstod att jag födde ett barn och jag svarade ja på den frågan för jag visste att de undrade om jag var vid medvetande då jag kände hur borta jag var. Jag fick en flashback över hur det kändes när Michelle föddes och jag visste att det snart var över - att lillebror snart skulle komma. Samtidigt kändes det så konstigt och overkligt när det gick så snabbt. Jag hade ju precis kommit till sjukhuset och där var jag halvsittandes och födde ett barn då vi inte ens hade hunnit justera sånt som ställning, nålstick, dropp, att kissa innan osv. 
De frågade om jag förstod att barnet snart skulle komma och jag svarade nej och var alldeles borta i mina tankar och i den starka känslan av att jag gjort det där innan. Man glömmer ju så lätt hur det känns.
När den andra krystvärken var över kände jag att lillebror nästan var ute och det kändes som en evighet innan den tredje kom och det var så jobbigt att hålla emot just då att jag struntade i hur mycket jag skulle spricka - jag bara tryckte det lilla sista och där var han.
När Michelle föddes bara rann det tårar i det ögonblicket jag fick se henne men när jag fick se Arvid blev jag mest glad på ett annat sätt, mest tacksam att jag i alla fall hade hunnit in på förlossningen och att allt gick bra. Det första jag sa var "Åh vad han är lik Martin, och Michelle!". "Ja, han är väldigt lik pappan, eller hur?" svarade dem. "Mmm" sa jag och var helt överlycklig och lättad att det hela var över.
 
De frågade om jag visste var det var för något och jag sa "Det ska vara en lillebror" varpå A svarade skrattande "En lillebror vet jag inte, men en bror!" Hon frågade hur stor Michelle hade varit och hon gissade på att lillebror var en något större modell men vi väntade med att väga och mäta.
De fick av mig tröjan innan jag fick honom i famnen och P frågade om min BH - om hon skulle försöka få av den först samtidigt som A ville ge mig lillebror. "Äh, den går att tvätta, eller slänga.." svarade jag då den skulle bli helt nerblodad så vi struntade i den så länge.
När jag sen fick honom i famnen tyckte jag att han var den finaste jag sett men jag insåg snart hur blå han var. "Vad blå han är" kommenterade jag och A svarade att han nog blivit klämd ett tag innan jag hade kommit in och att han dessutom hade haft navelsträngen runt halsen om sig, men löst runt sig hade den suttit som tur var. De förklarade att det skulle gå över om 1-2 timmar och att det var som ett blåmärke.
 
Snart fick jag också krysta ut moderkakan. Då jag blundade under det då jag tycker det gör rätt ont och jobbigt att ha ett litet barn i famnen samtidigt sa P till mig att titta och koncentrera mig på bebisen. Det gick bra och den kom ut hel och "fin". A sydde mig då jag hade spruckit en bit inuti - hon visade mig med fingrarna hur mycket vilket kanske var 2-3 cm. 
Annars var stämningen i rummet väldigt glatt och lättsamt. De blev också förbluffade över hur snabbt allting hade gått och när A hade varit ute ur rummet någon gång däromkring berättade P att det var den snabbaste förlossningen hon hade varit med om. Hon visste inte hur det var med A som tydligen hade jobbat där väldigt länge men hon tyckte verkligen att det hade gått snabbt. Ingen hade någon riktig koll på tiden då det inte kändes som det viktigaste i det skedet antar jag. Det gick ju så snabbt att det fanns ju annat de var tvugna att hålla koll på. I papprena står det att jag blev inskriven 1.40 och att Arvid föddes 1.45 och ungefär så var det. Något mer jag är tacksam över är att det var så lugnt på förlossningen just då och att jag fick så mycket tid och uppmärksamhet av de båda vilket jag inte fick under förlossningen med Michelle. Sen behövde jag verkligen det när jag annars var alldeles ensam där utan något stöd från någon närstående och fick lita på två personer som jag nyss träffat.
När A hade kommit tillbaka igen frågade P mig om jag ville ha något och hon fortsatte "haha, det är det första vi brukar fråga och inte efter att bebisen har kommit". Jag tackade och bad om ett glas vatten.
Vi pratade mycket och A sa att det var tur att de inte bad mig att kissa innan vilket de annars alltid gör för då hade han blivit född på toan! Den kommentaren har kommit upp en del i mina tankar om förlossningen - vad skrämmande om det faktiskt hade blivit så!
Något dem ofta utbrast var "Vilken kvinna!" som klarade av allt det där själv, nästintill utan bedövning och att knappt ha sagt "aj" under hela tiden. Men jag sa det till dem att jag hade skrikit en hel del i bilen för då gjorde det ont!. A ville inte skriva i papprena att jag hade haft någon bedövning alls då hon tyckte att jag hade tagit så pass lite lustgas. Å hon tyckte att det var magiskt att jag bara hade tagit ett litet andetag och sen bara slutat att ta mer. Hon frågade om jag märkte det och jag tänkte efter och bara nickade.
A berättade också att hon förstod att det var nära så fort hon hade sett mig i bilen och hon hade tänkt be Martin att stanna och ta med Michelle. Men när hon såg hur liten Michelle också var tänkte hon att det kanske var svårt att lämna henne till någon främmande utanför så hon bestämde sig att inte komma med det förslaget. 
 
Vi fortsatte att prata om tider och om förlossningen i väntan på Martin. Runt 2-tiden kom det en sköterska vid dörren och frågade om det var Viktoria som var därinne och de svarade ja. In kom Martin och så fort han såg mig med lillebror i famnen sken han upp med ett lyckligt och lättat leende.
A och P tyckte synd om Martin som hade missat allt och han svarade att han misstänkte att det skulle bli så. De berättade en del om förlossningen för honom och även att A först hade tänkt be honom stanna men han förstod att de inte gjorde det när Michelle ändå är så pass liten. De påminde oss att fota och lämnade oss en stund men kom in ganska snart igen för att väga och mäta. De tyckte att han var så fin!
De frågade Martin om han kunde gissa hur stor han var men det kunde han inte. Vi tyckte ju att han såg jätteliten ut och jag sa att jag tyckte att han såg mindre ut än vad Michelle var som nyfödd. "Äh, då kommer du inte ihåg hur liten hon var." Han var iaf 52 cm och vägde 4060 gram och Michelle var 51 cm och vägde 3860 gram. Vi har fått två långa barn vid födelsen :)
Vi fortsatte att prata en del och A frågade om vi hade något namn vilket vi inte hade. Hon tittade på honom och sa "Han är en August, det tycker jag är fint". Vi höll med om att det var ett fint namn - det namnet fanns faktiskt med på vår lista av potientiella namn och har varit ett vi funderade på. Det stod mest mellan det och Arvid.
 
De lämnade oss snart igen och kom med fika - var världens lyxfika kände vi vid jämförelse med det vi fick efter Michelles förlossning. Jag hade ännu en gång bara bett om vatten men P tyckte att det kändes tråkigt så hon hade fixat cider också med varsin jordgubbe. Supergulligt!
 
 
Egentligen hade jag velat ha mer bilder från själva förlossningen den här gången. Jag känner att vi var ganska dåliga med det under Michelles förlossning och jag hade gärna velat ha bilder under tiden - bilder med lustgasmasken på, kanske när man går med gåstolen osv. Martin hade även gärna fått ta lite privata bilder typ när barnet kom och sådär också.. det betyder ju så mycket efteråt att ha minnena på bild. Tyvärr blev det ju inga bilder under denna extremt snabba förlossning. Så ingenting blev som jag hade tänkt och det brukar jag ha ganska svårt att acceptera, jag vill gärna ha kontroll över saker.
Fanns även andra gravidbilder jag hade velat ta men jag bara släppte alla förväntningar och tankar direkt. Jag var bara så otroligt tacksam över att lillebror mådde bra och att allt hade gått bra. Väldigt tråkigt att Martin missade det men som sagt, jag var mest tacksam över att jag hade läkare/barnmorskor omkring mig.
 
Men lite bilder efteråt blev det iaf :)
 
 
En liten blåtonad Arvid <3
 
 
En nybliven tvåbarnsmamma, fick bli lite censuering ;)
 
 
<3
 
 
<3
 
 
På skötbordet redo för kläder - snart tänkte vi åka hem! :)
 
 
Bild från telefonen - den bilden som jag mms:ade till nära och kära om att lillebror hade kommit :)
 
De lät Martin vara kvar över natten tillsammans med mig vilket papporna vanligtvis inte får. Men jag antar att de tyckte extra synd om honom att han hade missat förlossningen och kände sig lite elaka om de skulle sjasa iväg honom från vår nyfödda son. De frågade även hur vi ville göra med hemfärden - tydligen hade de RMS-smitta på förlossningen och tyckte att vi inte behövde vara kvar mer än de timmar de vill vänta innan läkarundersökningen.
Vi ville åka hem så snabbt som möjligt och läkaren skulle komma nånstans mellan 9-10. När undersökningen var klar runt 10 dröjde vi dock kvar en stund ändå och myste, fotade, ammade och sånt där :)
 
 
Vi kom nog till barnens mormor vid 11.30 för att hämta Michelle. Hon såg glad ut när hon fick se sin lillebror men jag tror hon snabbt glömde att han var i bilen tillsammans med oss när hon hade satts där bak tillsammans med mig och han satt där fram.
 
Väl hemma när vi ställt ner honom i babyskyddet i hallen och Michelle fick se honom ordentligt tittade hon leendes emot oss och sen på honom och var helt överlycklig! Hon ville genast hälsa, känna och titta på honom - hjärtat verkligen värkte av kärlek till de båda.
 
 
Första ordentliga mötet <3



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0