1 månad <3

Idag är lilla Michelle redan en månad! Går stört snabbt! Just nu ligger hon o sover så tänkte lägga in lite bilder och skriva lite :) 
 
 
Michelle 20 dagar <3
 
 
Kanske ska skriva lite om förlossningen.. lite för min egna skull oxå så jag kan titta tillbaka o komma ihåg :)
 
På fredagen kl 11 gick lite av mitt vatten. Låg fortfarande i sängen o tänkte snart gå upp o cykla så kände jag att det bara började rinna... Typ som att kissa på sig men det visste jag ju att jag inte gjorde :P Så blev så himla chockad då barnmorskorna sagt att det är så ovanligt att det börjar med att vattnet går så tänkte jag ju absolut inte att det skulle börja så. I alla faaaall, så jag ringde Martin när jag fatta att det var vattnet så kom han hem så ringde jag förlossningen. Då skulle jag ringa tillbaka om några timmar om det skulle fortsätta komma under dagen. Martin åkte till jobbet igen efter ett par timmar ( Han tog långlunch ;) ) o så fortsatte det komma lite då o då under dagen och runt 17 kom det ganska mycket. Då kom Martin hem igen o jag berätta hur det hade varit. Så jag ringde igen o då skulle vi komma på kontroll. Vi passa på o åt o åkte dit runt 19. Jag hade ju inte npgra verkar och inte ett dugg ont så kändes ganska löjligt att åka, men de måste ju kolla så att allt är bra o sådär. Martin bestämde att vi skulle ta med oss packning för jag visste ju inte hur jag skulle känna om en halvtimme sa han så det kändes ännu mer löjligt då jag absolut inte hade ont. Men väl på förlossningen konstantera de att vattnet hade gått och vi skulle komma på kontroll dagen efter vd 18 och om det inte hänt något då skulle vi komma tillbaka på söndagen och då skulle de sätta igång förlossningen. 
Å jag bara, "Så det kommer alltså hända då?" "Jaa, det kan ju ta några dagar men ja, inom de närmsta dagarna kommer ni ha er bebis".
Jag var jättechockad och helt borta under hela kvällen och kunde bara tänka att senast på söndag kommer jag alltså föda. Då kommer jag snart ha mitt barn hos mig. Det var då det började bli verkigt för mig och sen visste jag att förlossningen brukar starta innom ett dygn efter att vattnet gått.
Vi somnade ganska sent, kanske runt 12-1 och då kände jag ungefär som en stark mensvärk. Jag försökte somna om några gånger men vid 3 började det göra mer ont och då förstod jag att snart är det dags. Så jag väckte Martin och sa att jag hade ont och att jag går upp och duschar.
Jag duschade och fixade håret (Det tog ett tag då jag var tvungen att sätta mig var 3-4e minut och ta värkar :P) Så väckte jag Martin igen o sa att jag hade jätteont men han är svårväckt och jag ville att han skulle vara lite delaktig och ringa. Tror vi gjorde det vid halv 5. Var tvungen o bli riktig sur på han för att han skulle fatta att det var på riktigt nu och att han var tvungen o gå upp. 
Först ringde han men då ville de prata med mig och värkarna kom väl var 3e minut då men de ville att vi skulle vänta tills jag verkligen inte kunde vara hemma mer. Vi hade ingen frukost hemma så Martin var söt o bakade scones som vi åt och så ringde jag vid 7 igen och sa väldigt bestämt att Nu kommer vi in.
 
Först tänkte vi att parkeringshuset var närmare för oss att åka till, det är ganska nybyggt så där hade vi aldrig varit inne i förut och det var jätteknäppt då det inte fanns någon gång att komma in i sjukhuset därifrån. Så då var man tvungen att gå runt allt så vi virra runt lite innan vi fatta det. Så då fick vi gå tillbaka till bilen och åka till den vanliga parkeringen på andra sidan av sjukhuset och bli lite småsura på att vi inte gjorde det från början då jag hade stört ont och fick ta värkar allt tätare.
Kändes lite sådär att gå genom hela södra entren och andas genom värkarna så glad att jag inte mötte någon från jobbet :P
7.30 var vi på förlossningen iaf och då var jag öppen 4 cm. Fick lustgas ganska snabbt och innan dess sa jag till Martin att jag vägrar åka hem om de skickar hem oss. Han sa det att det kommer de nog inte göra.
 
Och de gjorde de ju inte :P
Fick en youghurt att äta men kunde tyvärr inte få i mig allt.. råkade spy av smärta vilket var helt normalt.. (Ska inte skriva alla detaljer :P) Men iallafaaaall, senare fick jag ryggbedövning och den var helt underbar!! Rekommenderas verkligen! I princip all smärta från ryggen och magen försvann och då var det bara ett tryck neråt man kände när värkarna kom. Så då kunde vi gå ut i korridoren och gå lite med ett sånt där gå-bord. Var skönt att röra lite på sig och se lite foton på bebisar som satt uppe och sådär. Var ändå inte verkligt att vi snart skulle få träffa vår bebis.
 
Vid kl 10 var jag öppen 5-6 cm och när de kollade vid 12 var jag öppen helt och sa att jag var redo att föda. De ville att jag skulle gå på toaletten och kissa och de förberedde rummet inför förlossningen. De hade mycket att göra och gick konstigt nog iväg nästan en timme. Och jag och Martin kollade undrande på varann och bara "Nu är det dags för dig att föda och då går de iväg, hmm". När en kom in igen runt 13 så fråga hon om jag kände för att trycka när värkarna kom och jag sa ja så då skulle jag göra det. Gjorde det en gång när hon var där och sen skulle jag fortsätta tills jag kände att bebisen kom längre ner. Hon gick iväg och jag hann trycka en gång till vid nästa värk och då ringde vi på henne och när hon kom sa jag att "Nu känns det som att hon är långt nere" "Så du vill alltså att jag ska förlösa dig?" "Jaa.. Det känns så." sa jag helt lugnt. "Ah, inte mig emot" sa hon och helt plötsligt började allting.
 
Jag kunde verkligen inte fatta att här ligger jag och föder, kändes verkligen helt overkligt. Själva krystningarna tyckte inte jag gjorde så himla ont. Det var mest jobbigt och påfrestande. Som ett träningspass. Men i slutet när huvudet hade kommit ut en bit! Guuud vad ont det gjorde! Den smärtan går inte ens att beskriva, som tur är glömmer man den direkt man får se sitt barn.
Under hela tiden hade jag varit trevlig och kände mig löjlig hur mycket jag sa tack till dem hela tiden. Så fort de hade gjort nåt typ :P Men då skrek jag ut av smärta (lite svordomar o sådär :P) så alla såg helt chockade ut :P O så när en av dem sa att "Ja, jag vet det gör ont" och efter jag var klar med lustgasen och var lite småborta o sa sarkastiskt "Nähä?!" Då såg jag oxå hur de alla försökte hålla sig för skratt :P
 
Men något som hjälpte att fokusera var att jag fick känna på Michelles huvud och hur långt det hade kommit ut ett par gånger. Då fortsätter man kämpa. Och när huvudet och axlarna kommit så bara glider kroppen ut och man får äntligen se sin bebis. Å tårarna bara rann, har aldrig gråtit så av lycka någonson. Kollade upp på Martin som oxå var helt tårögd :)
 
När hon sen låg på bröstet och man bara låg och njöt så ska man ju krysta ut moderkakan. Den såg helvidrig ut men häftigt att se. Jag hade spruckit vid klitoris som de fick sy. Det gjorde nog en hel del av smärtan i slutet tror jag. För det kändes verkligen som att barnmorskan satt o höll en kniv däremot. Man är ju så jäkla känslig där oxå så får se nästa gång om det gör lika ont :P
 
Men den smärtan går ju iaf över snabbt. Så jag tycker att smärtan som jag hade efteråt var värre för den har man ju ett par dagar.
 
Fikat och smörgåsen som man fick efteråt är i princip det godaste man ätit någonsin! Det känns så då iaf. Jag skulle kunna skriva mer som typ glassen med nyponsoppan som Martin fick mata mig med var ju så stört god. Å kul var det oxå att varva med lustgas och käka glass :P
 
Allt är så värt och speciellt nu när man mår bra så bara längtar man att göra om allting igen :)
 
Nej, nu ska jag gå o titta till min lilla sötnos :) <3
 
RSS 2.0